Första
Jaha, då sitter man och ska försöka skriva sin första blogg då, jag vet inte ens hur man börjar, kan ju inte skriva hela min livshistoria för då kommer ingen att orka läsa, fast jag vet inte om jag mest skriver för att andra ska läsa, eller för att jag ska få ur mig....vänta lite, favoritlåt på radion.....nu så, var var jag?
jo eller om jag skriver för att få ur mig känslor som gör ont och är i vägen. Jag tror nog att det är mest det sista, för jag har märkt att det är skönt att skriva av sig såna känslor.
Det var längesen jag skrev dagbok, men det är är ju nästan detsamma, förutom att jag inte har nått lås på den här boken och att jag inte kan gömma den längst ner under nedersta skrivbordslådan. Undrar egentligen varför jag gömde min dagbok, jag har inga syskon som kunde snoka och inte tror jag min mormor, som jag bodde hos, var speciellt intresserad av att läsa vilken kille jag var kär i just den dan. Ja för föremålen för min kärlek växlade nästan från dag till dag, det var så enkelt, ena dagen var Sven killen jag var i kär i, men eftersom det inte var besvarat så bytte jag till Lennart, som i och för sig inte heller besvarade mina känslor. Fast jag vet ju egentligen inte om det var besvarat eftersom dom aldrig fick veta om mina känslor, det fick bara min bästa kompis, det var ju en hemlighet, så enkelt det var men ändå så komplicerat.
Jag provade aldrig att "fråga chans" och nu är man väl för gammal för det, eller ska jag kanske göra det nästa gång jag hittar något intressant? Och ska jag isåfall göra det själv eller skicka min kompis? fast ska de bli gjort får jag nog göra det själv, för det är nog för pinsamt enligt henne :)
Som i helgen, vi var på dans min kompis och jag, där dansade jag med en kille som jag dansat med förut, brukar se han ofta med sina 2 döttrar så då blir man lite nyfiken, så jag frågade om han är själv med sina barn.....och de var han, varannan vecka.....så då fick jag veta att han är singel....jag menar....att han har sina flickor varannan vecka.....eeh?...att han....äh....det går inte att förklara bort va?.....jag tog reda på om han är singel på ett ganska odiskret sätt.....men va tusan, har jag gjort bort mig så har jag, och en sak är säker, han glömmer mig INTE!!!!...om det sen är på gott eller ont, de vet man inte....får se om han bjuder upp mig nästa gång vi ses på dans.... :)
Har kommit upp i den åldern att det inte är så farligt att göra bort sig, det är ganska härligt att bjuda på sig själv lite grann, som när jag dansar, jag älskar att bugga och när jag dansar med någon som tycker lika mycket om att bugga som mig så lever jag gärna ut mina känslor, det finns dom som säger att dom aldrig sett nån le och skratta så mycket när dom buggar som jag, och DET tar jag som en komplimang :)
Fast lite feg är jag fortfarande, vi ska ha klubbmästerskap i bugg här om några veckor, och jag vågar inte anmäla mig till tävlingen, det är för mycket för mig, fast jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte anmäler mig. Fattar inte vad jag är rädd för.....får se om jag sedan jag skrivit det här tar mig i kragen och anmäler mig.... :)
Nåja, nu ska jag ringa bostadbolaget och höra om det löser sig med lägenheten, berättar mer om det en annan gång, sedan blir det stan och biblioteket och byta bok.
Kram till er som läser detta från mig.
jo eller om jag skriver för att få ur mig känslor som gör ont och är i vägen. Jag tror nog att det är mest det sista, för jag har märkt att det är skönt att skriva av sig såna känslor.
Det var längesen jag skrev dagbok, men det är är ju nästan detsamma, förutom att jag inte har nått lås på den här boken och att jag inte kan gömma den längst ner under nedersta skrivbordslådan. Undrar egentligen varför jag gömde min dagbok, jag har inga syskon som kunde snoka och inte tror jag min mormor, som jag bodde hos, var speciellt intresserad av att läsa vilken kille jag var kär i just den dan. Ja för föremålen för min kärlek växlade nästan från dag till dag, det var så enkelt, ena dagen var Sven killen jag var i kär i, men eftersom det inte var besvarat så bytte jag till Lennart, som i och för sig inte heller besvarade mina känslor. Fast jag vet ju egentligen inte om det var besvarat eftersom dom aldrig fick veta om mina känslor, det fick bara min bästa kompis, det var ju en hemlighet, så enkelt det var men ändå så komplicerat.
Jag provade aldrig att "fråga chans" och nu är man väl för gammal för det, eller ska jag kanske göra det nästa gång jag hittar något intressant? Och ska jag isåfall göra det själv eller skicka min kompis? fast ska de bli gjort får jag nog göra det själv, för det är nog för pinsamt enligt henne :)
Som i helgen, vi var på dans min kompis och jag, där dansade jag med en kille som jag dansat med förut, brukar se han ofta med sina 2 döttrar så då blir man lite nyfiken, så jag frågade om han är själv med sina barn.....och de var han, varannan vecka.....så då fick jag veta att han är singel....jag menar....att han har sina flickor varannan vecka.....eeh?...att han....äh....det går inte att förklara bort va?.....jag tog reda på om han är singel på ett ganska odiskret sätt.....men va tusan, har jag gjort bort mig så har jag, och en sak är säker, han glömmer mig INTE!!!!...om det sen är på gott eller ont, de vet man inte....får se om han bjuder upp mig nästa gång vi ses på dans.... :)
Har kommit upp i den åldern att det inte är så farligt att göra bort sig, det är ganska härligt att bjuda på sig själv lite grann, som när jag dansar, jag älskar att bugga och när jag dansar med någon som tycker lika mycket om att bugga som mig så lever jag gärna ut mina känslor, det finns dom som säger att dom aldrig sett nån le och skratta så mycket när dom buggar som jag, och DET tar jag som en komplimang :)
Fast lite feg är jag fortfarande, vi ska ha klubbmästerskap i bugg här om några veckor, och jag vågar inte anmäla mig till tävlingen, det är för mycket för mig, fast jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte anmäler mig. Fattar inte vad jag är rädd för.....får se om jag sedan jag skrivit det här tar mig i kragen och anmäler mig.... :)
Nåja, nu ska jag ringa bostadbolaget och höra om det löser sig med lägenheten, berättar mer om det en annan gång, sedan blir det stan och biblioteket och byta bok.
Kram till er som läser detta från mig.
Kommentarer
Trackback