Marie-mittilivet

.....som har kommit igen, och med den kärleken.....tralallalalala......
Ja vadårå?....texten går ju så där till den där glada valsen, de är väl inte mitt fel....å sen så är de väl så att när våren kommer så spritter de lite här och där, både i naturen och på hemmaplan.....är de inte så? :-)

Nåja, på den här hemmaplan spritter de väl inte så jätte mycket, de kanske skulle om jag inte så förtvivlat försöker dämpa allt vad sprittande heter, de är lugnast så, för vem sjutton vet vart sånt där sprittande leder....*S*
Fast visst vore de lite mysigt att ha nån att sitta och mysa med framför TVn, gå på promenad med, hålla lite hand och pussas.....fniss.....14 år igen, eller hur var de? :-)
Fast jag gjorde ju inget sånt när jag var 14 år, jag var ju så blyg, jag var ju bara hemligt förälskad jag, så jag borde ju få ta igen de nu eller hur?

Ja strunt samma, jag mår bra av de här vädret iallafall, de är helt underbart, jag brukar inte vara den som så gärna vill ha sommar, men nu ser jag verkligen fram emot varmare väder och ljusare nätter. Jag ser fram emot att jobba då faktiskt, när man inte behöver ha på sej långkalsonger och jacka, och ömsom frysa och ömsom svettas hela natten igenom när man skuttar ut och in i bilen, och ut och in hos dom gamla.
De är skönt att gå mot den här härliga årstiden, man kan inte annat än att må bra :-)

Vårkramar till er.

Läste igenom bloggen jag skrev nyss, och grät av emapti för den här killen, så stängde jag av datorn och skulle gå och göra lite nytta här hemma, fortfarande med tårar i ögonen, jag inser nu att den här natten tog mer på mej än vad jag trodde......

Å då slog de mej som en blixt från klar himmel, jag har inte alls nån sån vän som jag tänkte på när jag skrev om mina vänner, nu får ni inte missförstå mej när ni läser de här, jag älskar er och är så super glad att jag har er, ni är mitt stöd här i livet.

Men det jag menar är att jag har ingen vän som jag kan ringa när som helst på dygnet och som kan ställa upp bara så där och komma när jag mår dåligt, och de är av helt naturliga själ, alla har ju sina egna liv, de är inget konstigt med de. De kanske inte finns nån som har såna vänner, vad vet jag, för man har ju egna liv, man kan inte bara släppa allt och åka iväg för att trösta, de är ju bara så, detsamma gäller ju mej, de är inte de lättaste att lämna iväg barnen och åka, fast nog skulle jag försöka om nån av mina vänner behövde mej.

Jag har vänner jag kan ringa och som jag kan prata av mej till, och de är underbart, men de jag kan sakna är den där kramen, en kram kan betyda så oerhört mycket, en kram BETYDER mycket!!

Ja just nu snurrar tankarna om hur livet kan bli, har suttit många timmar i natt och lyssnat på en människa som gått igenom mycket mera i sitt liv än jag, eller mer och mer, men saker som gjort större hål i själen än vad jag har varit med om.....men han har hamnat där jag varit, men mycket längre ner, med depression, långtidssjukskrivning, kuratorer och terapeuter, han har gått in i väggen flera gånger och hållit på så här i många år.

Han berättade saker för mej om sitt liv så jag blir rädd när jag hör hur mycket en människa ska behöva vara med om, och jag förstår att hjärnan inte orkar med mera, utan börja stänga av och glömma och stoppa undan de jobbiga. Stoppa undan tills de inte får plats mera utan de bara exploderar....
och jag blir rädd när jag hör hur destruktiv en människa kan bli pga hur de varit när han växte upp, och vilket ansvar man har som förälder för att barnen ska växa upp till starka och trygga människor, hur mycket, man som förälder, kan förstöra.

Jag känner igen mycket i mej själv hos han, och jag känner igen behovet av att prata, inte att få tröst eller ens förståelse, men att få prata och berätta om de som finns där, som gör så jävla ont....och som bara gräver sej djupare in i själen.....
Sen om man hittar nån som varit med om nått liknande så är de ett plus, för den människan kan förstå lite hur de kan vara, de kan nämligen ingen "frisk" människa göra, även om många försöker, men har man aldrig varit i de där djupa svarta hålet så förstår man inte hur förbannat frustrerande de är när man börjat kravla sej upp en bit utefter de där såphala väggarna, och så händer en pytteliten skitsak och man halkar ner igen.
Och när man mår så dåligt så kan den skitsaken vara en försvunnen strumpa, eller att man sparkar in lilltån i ett stolsben....ja precis.....skitsaker....men hänger man där på kanten och fingrarna värker och tårarna bränner innanför ögonlocken  så behövs de inte mer än så....

Jag vet att jag och den här killen aldrig kommer att kunna umgås som riktigt goda vänner gör, för varken han eller jag skulle orka de, ingen av oss är nog stark för att stödja den andra så mycket som de behövs, vi behöver båda två "friska" människor omkring oss, men att träffas som i natt och få prata av oss med nån som har liknande erfarenheter var hur skönt som helst, men inget man gör ofta.
Och jag märkte att han behövde de också, visst han pratar med flera "proffs", men att få prata med en "vanlig" människa betydde nog mycket för han också.

Jag var  "den starka" i natt, den som lyssnade mest, men jag har ju vänner jag kan prata och ventilera med, jag får ut mycket av mina jobbiga känslor iallafall, (Tack för att ni finns, ni vet vilka ni är) men den här killen har med sitt destruktiva sätt stött bort sina vänner, och av vad jag förstår riktigt ordentligt också, så hans behov att prata var enormt när han äntligen släppte ut de.
Och jag lyssnade, och lyssnade.....och kramade....och försökte ge tröst.....men  de går inte att säga att allt kommer att bli bra, när man själv inte vet om man tror på de, för jag tror inte att ALLT kommer att bli bra för den här killen, de kommer att bli bättre, men inte helt bra, och de kommer att ta en fruktansvärd lång tid, och jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer att orka med.

För vad han än själv säger, så är han en fin människa, och har så mycket kvar att uppleva, saker som inte funnits i hans värld när han växte upp, som han är värd att få uppleva som vuxen, och på ett annat sätt än hans gamla destruktiva sätt.

Vi sa de i natt när vi pratade, att vi vet inte om vi nånsin kommer att prata med varandra så här igen, vi kommer säkert att träffas, de är nästan oundvikligt, men att träffas så här, bara vi......de är inte säkert att vi klarar av de...
Jag skulle aldrig ha klarat de samtal vi hade i natt när jag mår som sämst.....men nu har jag mått bra ett tag så då fanns styrkan hos mej iallafall.
Och jag kommer aldrig att inbjuda till ett sånt här samtal om jag inte mår bra.....så klok är jag iallafall.

Nu har jag gråtit mej igenom de här raderna, men gud va skönt de är att få ut de på nått sätt, de här med bloggen har ju också blivit ett sätt för mej att ventilera mina känslor, jag låter dom inte bara ligga i själen och pyra, utan jag får ut dom och de är lättare att släppa dom då, att lägga dom åt sidan.

Kanske kommer de fler bloggar i de här ämnet, eller vadå kanske, de kommer de att göra, eftersom jag lever mitt i de här, men jag har kommit mej upp till kanten på hålet, och de flesta dagar så hänger jag där längst upp, jag har ett bra tag och behöver inte anstränga mej så jätte mycket för att hänga kvar, men helt  över kanten undrar jag om man nånsin kommer?

Tack mina goa vänner för att ni orkar med mej, att ni finns här för mej när de är jobbigt, att ni orkar lyssna och att ni tror på mej. Riktiga vänner kan man inte få för många av....