Marie-mittilivet

Läste precis en blogg som handlade om att fundera på vad man är stolt över vad de gäller sej själv, och att de kan vara svårt att "skryta" om sej själv, men jag tycker de är ganska lätt, iallafall om man ska skriva de, de är svårare om man ska säga de till en annan människa, som när man ska söka jobb tex.
Fast jag har blivit bättre på de, mycket bättre, jag tror att de i mitt fall har att göra med utbändheten, depressionen och mina besök hos en underbar kurator, vi letade tillsammans fram positiva saker om mej, ja tänk, vi hittade några också....*S*

Men nu tänkte jag inte skryta om mej själv, fast jag är en sån glad, oftast iallafall, människa, som faktiskt trivs med mej själv och mitt liv som jag har de nu, jag är stolt att jag kommit mej så långt som jag har, trots vad som hänt i mitt liv. Ja, ja....nog om de :-)

De jag skulle komma till, som också stod i den här bloggen var att vi inte ska vara så fega utan våga ge komplimanger direkt till en person istället för att säga till en tredje person vad man tycker och tänker, nu pratar jag bara positiva saker, de negativa tar vi en annan dag....:-)

Häromdan var jag och handlade på Jysk, och killen som hjälpte mej att lasta min hylla hade en så häftig tatuering, och de talade jag om för han....han såg glad ut över komplimangen.....så enkelt man kan göra en människa glad egentligen.
Har tänkt på de många gånger när jag är och handlar mat, dessa stackars kassörskor och kassörer, dom sitter där och gör sitt jobb och de är inte många som säger nått extra ord till dom eller ens ler när dom handlar, hur kul kan de vara på en skala att ingen alls visar uppskattning??......så då kommer lilla jag....och hejjar lite extra glatt och säger gärna några extra ord, och tackar så mycket för mej......så enkelt och kan faktiskt betyda en hel del...tänk på de ni surknular som handlar... ;-)
Och nu kan man undra varför jag reagerar så på just mataffärerna, jo jag har själv suttit i en sån kassa.....

Nå, min vänner, och ni andra som inte hunnit bli mina vänner än.....
Ska vi överraska oss själva och kanske mest en massa andra, med att varje dag ge en okänd människa en komplimang, några extra ord eller bara ett vänligt leende?
Ska de bli vårt vårlöfte?....för vem kan sura i de här vackra vädret?
Men du Pia, du kan få spara ihop dina komplimanger och leenden tills du kommer till stan ;-)

Stora, nej bautastora vårkramar till er alla!!!