Idag ska de ske....
Nu börjar mitt liv kännas lite lättare, nä nu ljög jag, de börjar kännas rejält mycket bättre, så idag ska jag ringa damen på "Avd för vuxenstöd", de låter lite bättre än socialen, fast de är ju samma sak, iallafall så ska jag kontakta henne för att diskutera om jag få hjälp med en skuldsanering sedan min konkurs.
Tänk första gången jag skulle kontakta "socialen" och sedan besöka dom, kan säga att de var skämmigt, bara att gå in där var fruktansvärt, men när jag väl satt där så släppte allt, dom som jobbar där är helt underbara, förstod ju att jag varken är den första eller sista som hamnat i en sån här situation, fast just då kändes de som om jag var ensamast i världen.
Men nu känner jag mej redo att ta tag i det här, det har ju ordnat sej med lägenheten, och igår berättade jag för barnen att min "sambo" ska flytta, och deras reaktioner var sköna, sonen brydde sej inte alls, medan dotterna först såg väldigt ledsen ut och frågade varför, så jag försökte förklara för henne, och när jag pratat klart sa hon....Ja, ni har bråkat mycket....
Sedan kom hon på olika fördelar och sen var det bra med de.
Visst kan de komma reaktioner och funderinagr senare, men det tar vi då.
Tänk att de kan hända så mycket under en livstid, och jag har inte levt klart än på långa vägar, men jag hoppas att resten av mitt liv ska vara mera positiv än de senaste åren varit, de kan ju inte bli sämre iallafall... :)
Tänk första gången jag skulle kontakta "socialen" och sedan besöka dom, kan säga att de var skämmigt, bara att gå in där var fruktansvärt, men när jag väl satt där så släppte allt, dom som jobbar där är helt underbara, förstod ju att jag varken är den första eller sista som hamnat i en sån här situation, fast just då kändes de som om jag var ensamast i världen.
Men nu känner jag mej redo att ta tag i det här, det har ju ordnat sej med lägenheten, och igår berättade jag för barnen att min "sambo" ska flytta, och deras reaktioner var sköna, sonen brydde sej inte alls, medan dotterna först såg väldigt ledsen ut och frågade varför, så jag försökte förklara för henne, och när jag pratat klart sa hon....Ja, ni har bråkat mycket....
Sedan kom hon på olika fördelar och sen var det bra med de.
Visst kan de komma reaktioner och funderinagr senare, men det tar vi då.
Tänk att de kan hända så mycket under en livstid, och jag har inte levt klart än på långa vägar, men jag hoppas att resten av mitt liv ska vara mera positiv än de senaste åren varit, de kan ju inte bli sämre iallafall... :)
Snart advent
Hur ska man kunna vara på gott humör och få julkänsla när de några dagar före första advent är 6 grader varmt och regnar, de är helt otroligt och så jädra tråkigt.
För bara nån vecka sen hade vi massor med snö, och det var så vackert och ljust ute, nu är de mörkt, blött och trist, grannarna har börjat ta fram sina adventsljusstakar och stjärnor, och ljusslingorna lyser på bakonger och altaner, men dom gör sej inte lika bra nu som om de hade varit inbäddade i snö. Men min förhoppning är att de snart vänder igen, för så här ska de väl ändå inte behöva vara ända fram til jul, nä då flyttar jag norrut, de blir Pajala nästa eller nått sånt.
Jag undrar om jag minns fel, men visst sjutton var de mera snö när jag var liten och kallare vintrar, ja vadå, de var bättre förr ;) iallafall vissa saker, jo jag är ganska säker på att de var så, snöhögarna på momma och morfars gård var ju gigantiska, vadå? kan de ha haft att göra med att jag var liten då och att allt var gigantiskt??...Näe, de kan jag väl inte tro....
Nåja, mera snö var de, de är jag helt säker på :)
Men de finns ju hopp än, de är ju faktiskt nästan en månad kvar till julafton :)
Apropå julafton, och att de bara är en månad kvar, jag har inte funderat ut några julklappar till barna än, jag har inte heller börjat fundera på vad jag ska baka, vad vi ska äta....alltså....jag har inte börjat fundera alls...
men va sjutton, jag har ju några veckor på mej :)
kram från en som inte kommit in i julstressen än.....o :)
För bara nån vecka sen hade vi massor med snö, och det var så vackert och ljust ute, nu är de mörkt, blött och trist, grannarna har börjat ta fram sina adventsljusstakar och stjärnor, och ljusslingorna lyser på bakonger och altaner, men dom gör sej inte lika bra nu som om de hade varit inbäddade i snö. Men min förhoppning är att de snart vänder igen, för så här ska de väl ändå inte behöva vara ända fram til jul, nä då flyttar jag norrut, de blir Pajala nästa eller nått sånt.
Jag undrar om jag minns fel, men visst sjutton var de mera snö när jag var liten och kallare vintrar, ja vadå, de var bättre förr ;) iallafall vissa saker, jo jag är ganska säker på att de var så, snöhögarna på momma och morfars gård var ju gigantiska, vadå? kan de ha haft att göra med att jag var liten då och att allt var gigantiskt??...Näe, de kan jag väl inte tro....
Nåja, mera snö var de, de är jag helt säker på :)
Men de finns ju hopp än, de är ju faktiskt nästan en månad kvar till julafton :)
Apropå julafton, och att de bara är en månad kvar, jag har inte funderat ut några julklappar till barna än, jag har inte heller börjat fundera på vad jag ska baka, vad vi ska äta....alltså....jag har inte börjat fundera alls...
men va sjutton, jag har ju några veckor på mej :)
kram från en som inte kommit in i julstressen än.....o :)
Ny vecka
Jaha, så var de då måndag, fast egentligen är de redan tisdag, klockan har ju halkat över midnattsstrecket. Jag skulle sätta mej och skriva lite tidigare men jag blev sittanade och chattra vid MSN, och då går ju tiden så fort. Älskar mina vänner som gör mej glad och ger mej energi, underbara är ni!
Idag har jag hämtat hit mina barn, de är så härligt att ha dom här nu, det känns alltid som om de var så längesen, fast de inte är de. Var så trött i eftermiddag när vi kom hem , fick inte sova så länge idag för jag skulle på hälsokontroll genom jobbet, vilken förresten gick jätte bra, jag är frisk som en nötkärna och alla värden är så bra så. Som en av mina vänner sa, "bra att du är så Värdefull nu när du ska ut på marknaden igen" :)
Iallafall så var jag så trött när jag kom hem med barna så jag la mej i sonens säng och slumrade, de var så skönt att ligga där och halvsova och höra deras röster när dom lekte, och så kom sonen upp i sängen med jämna mellanrum och ville kramas och gosa.....så härligt.... :)
Tänk att jag får inte allt för många år sen hade bestämt mej att jag inte skulle ha några barn, jag var så nöjd som de var, jag kan inte fatta det nu, för barna är ju det bästa jag har, dom är ju mitt liv. Och som jag skrivit förut, dom älskar mej för den jag är, utan tankar på utseende, pengar eller nått annat, jag är deras mamma, och jag är den bästa mamma mina barn nånsin kan få.
De ska ni komma ihåg alla mammor, och pappor så klart, att era barn kan inte få bättre föräldrar än just er!! De kan vara lätt att glömma de gånger man har dåligt samvete för att man inte hinner eller orkar med allt dom vill göra.
Jag är ju en sån som alltid har lidit av dåligt samvete för allt, man har inte tålamod med barna, man är trött, man har inte ringt mamma på länge, man borde städa, jag hör inte av mej till den och den, ja ALLTID finns det nått att ha dåligt samvete för. Men nu vill jag inte ha de så längre, jag TÄNKER inte ha de så längre, visst tålamodet kanske tryter ibland, men jag ska baske mej inte ha dåligt samvete för de! Jag måste också få ha mina mindre bra dagar, jag måste också få vara trött.
Kom ihåg de P, de gäller dej också.....inget dåligt samvete....du är världens bästa mamma för din dotter, ALLTID!!!
På torsdag ska jag på dotterns fritids och kolla, dom ska ha "Småstjärnorna" där, det ska bli så kul, hon har tjatat och tjatat om det så både jag och hennes pappa ska dit och titta, och så lillebror såklart, de vankas ju fika också :)
Det är så kul, för man får vara med om mycket sånt här skoj när man har barn också, luciafirande, grill- kvällar på dagis och discon där mamma gärna ska vara med, fast när man väl är där får man sitta och vakta popcornpåsen och drickan, och plocka fram pengar när de ska handlas lite mera gott, men vad gör man inte :)
Jag växte upp hos momma och morfar, och min underbara momma var med på en massa såna saker, hon bakade till klassfester, gick på föräldramöten och tittade på många luciatåg, min momma var den bästa mamma man kan tänka sej. Nu när jag tänker efter, vilket man gör när man sitter och skriver så här, så har jag nog aldrig berättat de för henne, de är nog dags att jag gör det, så hon vet hur mycket hon betytt för mej, visserligen tror jag att hon redan vet, men sånt är ju så härligt att höra ändå.
Ja, de var väl nattens funderingar, ja iallafall några av dom :)
Kramar om er allihopa
Idag har jag hämtat hit mina barn, de är så härligt att ha dom här nu, det känns alltid som om de var så längesen, fast de inte är de. Var så trött i eftermiddag när vi kom hem , fick inte sova så länge idag för jag skulle på hälsokontroll genom jobbet, vilken förresten gick jätte bra, jag är frisk som en nötkärna och alla värden är så bra så. Som en av mina vänner sa, "bra att du är så Värdefull nu när du ska ut på marknaden igen" :)
Iallafall så var jag så trött när jag kom hem med barna så jag la mej i sonens säng och slumrade, de var så skönt att ligga där och halvsova och höra deras röster när dom lekte, och så kom sonen upp i sängen med jämna mellanrum och ville kramas och gosa.....så härligt.... :)
Tänk att jag får inte allt för många år sen hade bestämt mej att jag inte skulle ha några barn, jag var så nöjd som de var, jag kan inte fatta det nu, för barna är ju det bästa jag har, dom är ju mitt liv. Och som jag skrivit förut, dom älskar mej för den jag är, utan tankar på utseende, pengar eller nått annat, jag är deras mamma, och jag är den bästa mamma mina barn nånsin kan få.
De ska ni komma ihåg alla mammor, och pappor så klart, att era barn kan inte få bättre föräldrar än just er!! De kan vara lätt att glömma de gånger man har dåligt samvete för att man inte hinner eller orkar med allt dom vill göra.
Jag är ju en sån som alltid har lidit av dåligt samvete för allt, man har inte tålamod med barna, man är trött, man har inte ringt mamma på länge, man borde städa, jag hör inte av mej till den och den, ja ALLTID finns det nått att ha dåligt samvete för. Men nu vill jag inte ha de så längre, jag TÄNKER inte ha de så längre, visst tålamodet kanske tryter ibland, men jag ska baske mej inte ha dåligt samvete för de! Jag måste också få ha mina mindre bra dagar, jag måste också få vara trött.
Kom ihåg de P, de gäller dej också.....inget dåligt samvete....du är världens bästa mamma för din dotter, ALLTID!!!
På torsdag ska jag på dotterns fritids och kolla, dom ska ha "Småstjärnorna" där, det ska bli så kul, hon har tjatat och tjatat om det så både jag och hennes pappa ska dit och titta, och så lillebror såklart, de vankas ju fika också :)
Det är så kul, för man får vara med om mycket sånt här skoj när man har barn också, luciafirande, grill- kvällar på dagis och discon där mamma gärna ska vara med, fast när man väl är där får man sitta och vakta popcornpåsen och drickan, och plocka fram pengar när de ska handlas lite mera gott, men vad gör man inte :)
Jag växte upp hos momma och morfar, och min underbara momma var med på en massa såna saker, hon bakade till klassfester, gick på föräldramöten och tittade på många luciatåg, min momma var den bästa mamma man kan tänka sej. Nu när jag tänker efter, vilket man gör när man sitter och skriver så här, så har jag nog aldrig berättat de för henne, de är nog dags att jag gör det, så hon vet hur mycket hon betytt för mej, visserligen tror jag att hon redan vet, men sånt är ju så härligt att höra ändå.
Ja, de var väl nattens funderingar, ja iallafall några av dom :)
Kramar om er allihopa
Ensam
Sitter på jobbet, har en liten paus innan det är dags för den sista svängen innan jag går av mitt nattpass, och tankarna rusar runt. Tänk hur många världsproblem man löser på natten i sin ensamhet, och i natt har jag känt mej ensam. Många kvällar brukar min mobil surra trevligt i min ficka när jag får meddelanden från mina goa vänner, vissa av dom, inga namn nämnda, brukar vara uppe länge på nätterna så de kan dimpa in många SMS innan hon äntligen kommer i säng. Men ikväll har alla mina vänner haft annat för sej så min mobil har varit så tyst så tyst, och jag har känt mej så ensam.
Den känslan gjorde att jag fick mej en tankeställare, jag som snart kommer att leva ensam med mina barn, barnen som är hos mej varannan vecka, vilket innerbär att den andra veckan är det bara jag....hur kommer jag att klara av den ensamheten? Jag måste lära mej att jag kan vara ensam, jag måste inte hela tiden ha en annan människas sällskap eller höra en annan människas röst, jag måste lära mej att uppskatta den ensamheten, att passa på att ägna mej åt mej själv, ta hand om mej.....men jag tror att det kommer att kännas tomt den första tiden, jag inte bara tror jag vet, men med tiden blir det nog bra.
Jag har mycket spännande framför mej, och jag vet att det kommer att bli bra, varför skulle det inte??
Och tycker jag att det blir alldeles för tyst därhemma så får jag väl prata med mej själv, för ett samtal med mej själv kan ju inte bli annat än intelektuellt och spännande ;)
Kram
Den känslan gjorde att jag fick mej en tankeställare, jag som snart kommer att leva ensam med mina barn, barnen som är hos mej varannan vecka, vilket innerbär att den andra veckan är det bara jag....hur kommer jag att klara av den ensamheten? Jag måste lära mej att jag kan vara ensam, jag måste inte hela tiden ha en annan människas sällskap eller höra en annan människas röst, jag måste lära mej att uppskatta den ensamheten, att passa på att ägna mej åt mej själv, ta hand om mej.....men jag tror att det kommer att kännas tomt den första tiden, jag inte bara tror jag vet, men med tiden blir det nog bra.
Jag har mycket spännande framför mej, och jag vet att det kommer att bli bra, varför skulle det inte??
Och tycker jag att det blir alldeles för tyst därhemma så får jag väl prata med mej själv, för ett samtal med mej själv kan ju inte bli annat än intelektuellt och spännande ;)
Kram
Vänner
Ja jag måste ju bara ta en stund och skriva om vänner....
Tänk hur livet kan bli, när jag var liten hade jag "bästisar", men bara en i taget, en bästis som man delade allt med, man lekte jämt och sov över hos och pratade hemlisar, men med åren byttes bästisen ut, vi växte ifrån varandra, fick olika intressen, men bästisarna från dom åren har ändå en speciell plats i mitt hjärta, och kommer alltid att ha.
När jag blev vuxen så försvann det där med bästisar, jag var sambo, och jag sökte inte vänner så, jag tyckte jag hade det bra som det var, men nu efter många, många år så har jag förstått igen vad viktigt de är med "bästisar". Nu omger jag mej med många vänner, och faktiskt många väldigt goa vänner, som alla betyder otroligt mycket för mej på olika sätt.
Det lustiga är sättet man träffat dom på och hur dom kunnat bli de vänner dom är nu, en del har jag mött på dans, andra på buggkurs, några när jag läste till Undersköterska, och jag har också träffat några på nätet som faktiskt kommit att bli några av mina allra bästa vänner. Ja dom dyker upp på alla möjliga ställen, det gäller bara att vara öppen och se att dom finns därute, inte vara rädd att ge av sig själv utan chansa, visst kan man gå på en nit då och då, men det är värt det, tänk på vad man kan hitta.
Jag chansade och skrev ett mail till en kvinna som jag "i mitt tidigare liv" när jag var feg, aldrig skulle mailat till, jag hade läst hennes blogg och det hon skrev rörde vid mej på ett sätt som jag aldrig varit med om förut, jag bara måste maila henne, så det gjorde jag.....å det jag gjorde då har gett mej möjligheten att lära känna en underbar, varm och stark kvinna, en kvinna jag beundrar för att hon vågar vara så öppen och visa sina känslor för alla som vill se, både de fina känslorna men också demonerna som finns i hennes liv, hon blottar sej helt och hållet och de beundrar jag henne för.
Du är fantastisk!!
En annan, för mej, fantastisk historia hur man kan finna vänner har jag också, fast jag vet inte riktigt hur vi fann varandra, det handlar om tjejen (får väl inte kalla henne kvinna, de låter väl för gammalt ;) ) som nu mer är min allra bästa vän. Jag undrar om hon förstår hur mycket hon betyder för mej, jag tror inte det faktiskt, fast vi brukar båda tala om för varandra hur vi känner, men ändå....
Utan henne hade mitt liv varit så mycket jobbigare än vad det är nu, utan henne vet jag inte hur jag skulle ha orkat med när allt var som mörkast, jag vill inte skrämma henne, men hon är en del av mitt liv nu.
Jag kan ringa till henne när jag är ledsen och det är helt okej att gråta, hon lyssnar och jag får vräka ur mej sorg och ilska, men jag ringer henne också för att dela det roliga i mitt liv.
Vi möttes när vi båda hade en jobbig tid i våra respektive liv, och vi behövde varann, nån att prata med, att få kräkas ut all skit som vi varit med om till, nån att gråta hos och skratta med. Och det här har vi fortsatt med, och jag hoppas vi kan fortsätta med det i många, många år än. Jag vet inte varför vi började umgås, det är ganska stor ålderskillnad mellan oss så hon har ju varit en "skitunge" i mina ögon, och nu står hon här som ett stort stöd för mej, och jag hoppas jag är detsamma för henne.
Så varför vara rädd och stå där med armarna i kors när man möter en ny människa?
Chansa....le.....kanske kommer det ett leende tillbaka.....kanske är det en ny bästis som står där.
Kramar om
Tänk hur livet kan bli, när jag var liten hade jag "bästisar", men bara en i taget, en bästis som man delade allt med, man lekte jämt och sov över hos och pratade hemlisar, men med åren byttes bästisen ut, vi växte ifrån varandra, fick olika intressen, men bästisarna från dom åren har ändå en speciell plats i mitt hjärta, och kommer alltid att ha.
När jag blev vuxen så försvann det där med bästisar, jag var sambo, och jag sökte inte vänner så, jag tyckte jag hade det bra som det var, men nu efter många, många år så har jag förstått igen vad viktigt de är med "bästisar". Nu omger jag mej med många vänner, och faktiskt många väldigt goa vänner, som alla betyder otroligt mycket för mej på olika sätt.
Det lustiga är sättet man träffat dom på och hur dom kunnat bli de vänner dom är nu, en del har jag mött på dans, andra på buggkurs, några när jag läste till Undersköterska, och jag har också träffat några på nätet som faktiskt kommit att bli några av mina allra bästa vänner. Ja dom dyker upp på alla möjliga ställen, det gäller bara att vara öppen och se att dom finns därute, inte vara rädd att ge av sig själv utan chansa, visst kan man gå på en nit då och då, men det är värt det, tänk på vad man kan hitta.
Jag chansade och skrev ett mail till en kvinna som jag "i mitt tidigare liv" när jag var feg, aldrig skulle mailat till, jag hade läst hennes blogg och det hon skrev rörde vid mej på ett sätt som jag aldrig varit med om förut, jag bara måste maila henne, så det gjorde jag.....å det jag gjorde då har gett mej möjligheten att lära känna en underbar, varm och stark kvinna, en kvinna jag beundrar för att hon vågar vara så öppen och visa sina känslor för alla som vill se, både de fina känslorna men också demonerna som finns i hennes liv, hon blottar sej helt och hållet och de beundrar jag henne för.
Du är fantastisk!!
En annan, för mej, fantastisk historia hur man kan finna vänner har jag också, fast jag vet inte riktigt hur vi fann varandra, det handlar om tjejen (får väl inte kalla henne kvinna, de låter väl för gammalt ;) ) som nu mer är min allra bästa vän. Jag undrar om hon förstår hur mycket hon betyder för mej, jag tror inte det faktiskt, fast vi brukar båda tala om för varandra hur vi känner, men ändå....
Utan henne hade mitt liv varit så mycket jobbigare än vad det är nu, utan henne vet jag inte hur jag skulle ha orkat med när allt var som mörkast, jag vill inte skrämma henne, men hon är en del av mitt liv nu.
Jag kan ringa till henne när jag är ledsen och det är helt okej att gråta, hon lyssnar och jag får vräka ur mej sorg och ilska, men jag ringer henne också för att dela det roliga i mitt liv.
Vi möttes när vi båda hade en jobbig tid i våra respektive liv, och vi behövde varann, nån att prata med, att få kräkas ut all skit som vi varit med om till, nån att gråta hos och skratta med. Och det här har vi fortsatt med, och jag hoppas vi kan fortsätta med det i många, många år än. Jag vet inte varför vi började umgås, det är ganska stor ålderskillnad mellan oss så hon har ju varit en "skitunge" i mina ögon, och nu står hon här som ett stort stöd för mej, och jag hoppas jag är detsamma för henne.
Så varför vara rädd och stå där med armarna i kors när man möter en ny människa?
Chansa....le.....kanske kommer det ett leende tillbaka.....kanske är det en ny bästis som står där.
Kramar om
funderingar
Så mycket som snurrar i mitt huvud idag, båda positiva saker och negativa saker, saker som jag skulle vilja dela med mej av, men vissa saker är inte ämnade att hamna på en blogg, fast nog kliar det i fingrarna att berätta, men som sagt, vissa saker får stanna inom mej och visst, min bästa vän vet de ju, tack och lov för henne :)
Min snart ex sambo har åkt iväg nånstans, vet inte vart och jag har inte med det att göra, vi är inte ett par längre, så är det bestämt, men tro inte att det är så enkelt som det låter. Nä just nu känns det mesta rätt så "pestigt", vi pratar inte med varandra, bara korta fraser som "nu är maten klar", "har det gått bra idag på jobbet?", men svaren blir oftast enstaviga, allt är så spänt, jag känner att jag "går på tå" här hemma för att inte ställa till så de blir bråk, för det orkar jag inte med, har fått nog av det, är mest bara uppgiven nu.
Tänk att man från att älska nån så mycket till att känna sej helt likgiltig kan gå så fort, fast det kanske inte har gått så fort egentligen utan det är bara så jag känner det, när jag tänker efter har det hänt så mycket negativa saker det senaste året, och min kärlek har nog svalnat lite för varje dag, utan att jag egentligen reflekterat över det. Jag undrar när hans kärlek tog slut? Med tanke på de saker han gjort utan att tänka på konsekvenserna så var det nog ett bra tag sen,
Ja, snart så lever man riktigt singelliv då, undrar hur det ska bli, jag har som inte riktigt gjort de nån gång, har större delen av mitt liv alltid levt med någon, så det här är inte en så dum grej ändå, jag ska rå mej själv nu, ta hand om mej och mina barn, de är vi nu. Jag har oroat mej mycket för hur de ska gå, men just nu känner jag mej ganska lugn, det är klart vi klarar det, visst kommer det att bli tufft, men allt brukar ordna sej. Jag har ju som tur är en otroligt bra kontakt med barnens pappa, vi har delad vårdnad så dom bor varannan vecka här och varannan hos honom och hans nya sambo och "nya" barn, och det funkar fantastiskt bra, och han ställer upp så gott han kan om det strular till sej för mej.
Som nu den här helgen när jag jobbar natt så kändes det som meningslöst att barna skulle behöva vara hos mej som bara jobbar och sedan sover hela dan, så då bytte vi helg, och det är oftast inga problem att få byta med honom.
Så jag är priviligerad med en sån fd man, med såna vänner som jag har, och mina underbara ungar :)
Kramen
Thanksgiving...
...var de visst igår, en mycket god vän till mej påminde mej om det idag, och jag tog mej en funderare på vad JAG har att vara tacksam för, och ju mer jag funderade, ju mer kom jag på. Det är inte så dumt att stanna upp och tänka efter nån gång emellanåt på vad jag har som faktiskt gör mej tacksam, man tar så mycket för givet i livet.
Jag är tacksam för;
* Mina barn, som jag älskar över allt annat, och som älskar mej trots alla fel och brister som jag själv tycker att jag har.
* Att vi får vara friska.
* Att det ordnar sej med lägenheten.
* Att jag har ett jobb, ett fast jobb som jag trivs jätte bra med, som ger mej lön och mat på bordet.
* Mina underbara vänner, både ni som står mej allra närmast och ni som nyligen blivit mina vänner, ni betyder oerhört mycket för mej, och utan er vet jag inte hur jag skulle ha orkat med livets alla uppförsbackar.
* Att jag nu ser ljust på framtiden, allt kommer att ordna sej, visst, periodvis kommer det säkert att bli fruktansvärt tufft, men de kan bara bli bättre.
* Dansen, som ger mej så mycket glädje och energi, och motion :)
Det finns mycket mera att vara tacksam för, men det här var vad jag kom på just nu, så visst behövs det tid för eftertanke ibland, så man inte går på i slentrian och bara tror att så här ska de vara, utan att man gläds åt det man har.
Barnen ja, jag kan inte med ord beskriva hur mycket dom betyder för mej, så känner väl alla föräldrar, men utan dom hade jag nog aldrig kommit så här långt, jag har nått att leva för även när det känns som jävligast, som älskar mej utan tanke på om jag har pengar eller inte, eller nyaste bilen, eller största huset. Mina barn har fått lära sej att mamma inte har så mycket pengar, vi kan inte köpa allt dom vill ha, inte heller göra allt som dom vill, men dom accepterar det, och tack och lov så tjatar dom aldrig när vi är och handlar, dom kan fråga om vi kan köpa nått, men säger jag att vi inte har råd, då accepterar dom det, aldrig tjat, aldrig skrik och gråt, och det är jag så tacksam för.
Känner mej ofta ledsen iallafall för att jag inte kan ge dom det dom önskar sej. Men jag har förstått att det finns annat som är lika bra som att köpa presenter, som tex att efter skola och dagis, på promenaden hem, stanna vid en bäck och kasta i stenar, eller stanna vid en lekpark och gunga en stund eller klättra på en stor sten. Jag har förstått att det är tiden jag ger dom som är viktigast, och de är en stor lättnad att veta det.
Jag jobbar natt och bara 65%, skulle kunna jobba mera för att tjäna mer såklart, men det här ger mej möjlighet att vara mera med barnen, och jag tycker faktiskt det är viktigast, så jag hoppas jag kan klara av det ekonomiskt. Håller precis på att separera från min sambo, han är inte barnens pappa, så jag vet inte hur den ekonomiska situationen kommer att bli, men jag ska göra allt i min makt så jag kan fortsätta att jobba bara 65%, och jag hoppas verkligen att de ska fungera. Jag kan jobba mera när barnen blir äldre, men tiden går så fort så jag vill ge dom så mycket av den som jag bara kan.
Kramar om....
Jag är tacksam för;
* Mina barn, som jag älskar över allt annat, och som älskar mej trots alla fel och brister som jag själv tycker att jag har.
* Att vi får vara friska.
* Att det ordnar sej med lägenheten.
* Att jag har ett jobb, ett fast jobb som jag trivs jätte bra med, som ger mej lön och mat på bordet.
* Mina underbara vänner, både ni som står mej allra närmast och ni som nyligen blivit mina vänner, ni betyder oerhört mycket för mej, och utan er vet jag inte hur jag skulle ha orkat med livets alla uppförsbackar.
* Att jag nu ser ljust på framtiden, allt kommer att ordna sej, visst, periodvis kommer det säkert att bli fruktansvärt tufft, men de kan bara bli bättre.
* Dansen, som ger mej så mycket glädje och energi, och motion :)
Det finns mycket mera att vara tacksam för, men det här var vad jag kom på just nu, så visst behövs det tid för eftertanke ibland, så man inte går på i slentrian och bara tror att så här ska de vara, utan att man gläds åt det man har.
Barnen ja, jag kan inte med ord beskriva hur mycket dom betyder för mej, så känner väl alla föräldrar, men utan dom hade jag nog aldrig kommit så här långt, jag har nått att leva för även när det känns som jävligast, som älskar mej utan tanke på om jag har pengar eller inte, eller nyaste bilen, eller största huset. Mina barn har fått lära sej att mamma inte har så mycket pengar, vi kan inte köpa allt dom vill ha, inte heller göra allt som dom vill, men dom accepterar det, och tack och lov så tjatar dom aldrig när vi är och handlar, dom kan fråga om vi kan köpa nått, men säger jag att vi inte har råd, då accepterar dom det, aldrig tjat, aldrig skrik och gråt, och det är jag så tacksam för.
Känner mej ofta ledsen iallafall för att jag inte kan ge dom det dom önskar sej. Men jag har förstått att det finns annat som är lika bra som att köpa presenter, som tex att efter skola och dagis, på promenaden hem, stanna vid en bäck och kasta i stenar, eller stanna vid en lekpark och gunga en stund eller klättra på en stor sten. Jag har förstått att det är tiden jag ger dom som är viktigast, och de är en stor lättnad att veta det.
Jag jobbar natt och bara 65%, skulle kunna jobba mera för att tjäna mer såklart, men det här ger mej möjlighet att vara mera med barnen, och jag tycker faktiskt det är viktigast, så jag hoppas jag kan klara av det ekonomiskt. Håller precis på att separera från min sambo, han är inte barnens pappa, så jag vet inte hur den ekonomiska situationen kommer att bli, men jag ska göra allt i min makt så jag kan fortsätta att jobba bara 65%, och jag hoppas verkligen att de ska fungera. Jag kan jobba mera när barnen blir äldre, men tiden går så fort så jag vill ge dom så mycket av den som jag bara kan.
Kramar om....
och tredje
Så, nu sitter man här igen, vet inte riktigt vad jag ska skriva om nu, men det brukar ge sig, några nära vänner säger att jag skulle börja skriva noveller, eftersom jag har en sån fantasi och kan skriva massor om ibland ingenting... :)
Men nu ska jag blogga så jag ska väl inte skrämma bort ev läsare.
Idag har jag varit på veckans höjdpunkt, buggträning, det är ju så himla kul, jag verkligen lever upp och får en massa energi när jag dansar, speciellt bugg då. Och då, på den träningen tog jag mig i kragen och anmälde mig till buggtävlingen, jag anmälde mig till en klass som heter "Jack & Jill", den tävlingen går ut på att vi som anmält oss lottas ihop med en partner, och så tävlar vi, om vi sen går vidare så lottas vi ihop med nya partners. Det blir ju spännande för man kan få dansa med vem som helst, från rena nybörjaren till tävlingsdansarna, så nu är det för sent att ångra sig, nu är det bara att köra på och ha kul. Tävlingen är den 2 december, ska väl berätta sen hur det gick, om man fått förfrågan att börja tävlingsdansa på riktigt eller om man får harva på som jag gör nu ;)
Närå, är nöjd att "harva på", huvudsaken är att jag får dansa.
I morgon måste jag försöka få tag på henne på bostadsbolaget igen och höra hur det går med lägenheten, det är nämligen så här att jag och min sambo ska separera och jag ska försöka få behålla lägenheten, men eftersom jag har skulder sedan en konkurs så vill dom inte hyra ut nån lägenhet till mig om inte socialen står bakom mig. Så nu ringer jag och jagar han på socialen och hon på bostadsbolaget, men jag ger mig inte, jag måste ha en lägenhet till mig och mina barn, så är det bara.
Längtar till den dag när det är klart och jag vet med säkerhet att jag har en lägenhet, allt kommer att kännas mycket lättare då, och då kommer jag att ha mera ork att ta tag i det andra som stör mitt liv, som tex skulderna.
Kram från mig
Men nu ska jag blogga så jag ska väl inte skrämma bort ev läsare.
Idag har jag varit på veckans höjdpunkt, buggträning, det är ju så himla kul, jag verkligen lever upp och får en massa energi när jag dansar, speciellt bugg då. Och då, på den träningen tog jag mig i kragen och anmälde mig till buggtävlingen, jag anmälde mig till en klass som heter "Jack & Jill", den tävlingen går ut på att vi som anmält oss lottas ihop med en partner, och så tävlar vi, om vi sen går vidare så lottas vi ihop med nya partners. Det blir ju spännande för man kan få dansa med vem som helst, från rena nybörjaren till tävlingsdansarna, så nu är det för sent att ångra sig, nu är det bara att köra på och ha kul. Tävlingen är den 2 december, ska väl berätta sen hur det gick, om man fått förfrågan att börja tävlingsdansa på riktigt eller om man får harva på som jag gör nu ;)
Närå, är nöjd att "harva på", huvudsaken är att jag får dansa.
I morgon måste jag försöka få tag på henne på bostadsbolaget igen och höra hur det går med lägenheten, det är nämligen så här att jag och min sambo ska separera och jag ska försöka få behålla lägenheten, men eftersom jag har skulder sedan en konkurs så vill dom inte hyra ut nån lägenhet till mig om inte socialen står bakom mig. Så nu ringer jag och jagar han på socialen och hon på bostadsbolaget, men jag ger mig inte, jag måste ha en lägenhet till mig och mina barn, så är det bara.
Längtar till den dag när det är klart och jag vet med säkerhet att jag har en lägenhet, allt kommer att kännas mycket lättare då, och då kommer jag att ha mera ork att ta tag i det andra som stör mitt liv, som tex skulderna.
Kram från mig
Andra
Ja de här verkar ju gå bra, man kanske blir en äkta bloggare, så småningom iallafall :-)
Nu har jag suttit och läst en del bloggar och jag förundras över hur mycket vi människor har att säga till varandra, men att vi berättar det på en blogg istället för att prata med våra vänner. Fast de flesta kanske gör som jag, både och, har en mycket god vän som får står ut med det mesta,när jag ringer henne och hon svarar kan hon mötas av både skratt och gråt, och det under samma samtal, det finns många känslor i den här kroppen som måste ut på ett eller annat sätt. Och som jag skrev förut så är det här ett bra sätt, att skriva av sig dom, jag har skrivit många mail som aldrig blivit skickade, både mail med mycket gråt i, och mail med ilska och hat.
Hat är ett ord jag inte tycker om, och ändå har jag emellanåt kunnat känna ett hat mot vissa människor, personer som jag tidigare tyckt mycket om, ja tom älskat, att det sedan ska kunna vändas till hat är skrämmande, jag vill inte hata, men jag kan inte låta bli. Som sagt. det finns mycket känslor inom mig, och dom som inte kommer ut och fram gör ont, dom ligger där och mal och gör djupa hål i mitt sinne.
Jag har varit med om mycket i mitt liv som gör att mina känslor kan verka röriga, det är inte långt från skratt till gråt för mig, men jag har väl lärt mig att leva med det, och mina närmsta vänner har också lärt sig att det är så här jag fungerar, och dom accepterar det. Jag har varit sjukskriven en period pga depression, de kan jag säga var inte lätt för det syntes ju inte på mig att jag mådde dåligt. Folk kunde säga till mig att...."du kan väl inte vara deprimerad du som alltid är så glad".....ja men tror folk att man går ut när man mår som sämst, jag gjorde de iallafall inte, när jag mådde sämst stannade jag inne och ville inte träffa några människor alls, jag satt bara inne och grät.
Fortfarande kan jag drabbas av perioder av depression, men tack och lov brukar det vara ganska snabbt övergående, jag kan 1-2 dagar när jagmår jätte dåligt och bara gråter, men för varje gång så är det lättare att hitta ljuspunkterna i livet.
Ja den här gången vart det ett lite mera deprimerande inlägg i min blogg, så precis som i mitt liv, kommer också känslorna i bloggen att gå i vågor.
Kjam
Nu har jag suttit och läst en del bloggar och jag förundras över hur mycket vi människor har att säga till varandra, men att vi berättar det på en blogg istället för att prata med våra vänner. Fast de flesta kanske gör som jag, både och, har en mycket god vän som får står ut med det mesta,när jag ringer henne och hon svarar kan hon mötas av både skratt och gråt, och det under samma samtal, det finns många känslor i den här kroppen som måste ut på ett eller annat sätt. Och som jag skrev förut så är det här ett bra sätt, att skriva av sig dom, jag har skrivit många mail som aldrig blivit skickade, både mail med mycket gråt i, och mail med ilska och hat.
Hat är ett ord jag inte tycker om, och ändå har jag emellanåt kunnat känna ett hat mot vissa människor, personer som jag tidigare tyckt mycket om, ja tom älskat, att det sedan ska kunna vändas till hat är skrämmande, jag vill inte hata, men jag kan inte låta bli. Som sagt. det finns mycket känslor inom mig, och dom som inte kommer ut och fram gör ont, dom ligger där och mal och gör djupa hål i mitt sinne.
Jag har varit med om mycket i mitt liv som gör att mina känslor kan verka röriga, det är inte långt från skratt till gråt för mig, men jag har väl lärt mig att leva med det, och mina närmsta vänner har också lärt sig att det är så här jag fungerar, och dom accepterar det. Jag har varit sjukskriven en period pga depression, de kan jag säga var inte lätt för det syntes ju inte på mig att jag mådde dåligt. Folk kunde säga till mig att...."du kan väl inte vara deprimerad du som alltid är så glad".....ja men tror folk att man går ut när man mår som sämst, jag gjorde de iallafall inte, när jag mådde sämst stannade jag inne och ville inte träffa några människor alls, jag satt bara inne och grät.
Fortfarande kan jag drabbas av perioder av depression, men tack och lov brukar det vara ganska snabbt övergående, jag kan 1-2 dagar när jagmår jätte dåligt och bara gråter, men för varje gång så är det lättare att hitta ljuspunkterna i livet.
Ja den här gången vart det ett lite mera deprimerande inlägg i min blogg, så precis som i mitt liv, kommer också känslorna i bloggen att gå i vågor.
Kjam
Första
Jaha, då sitter man och ska försöka skriva sin första blogg då, jag vet inte ens hur man börjar, kan ju inte skriva hela min livshistoria för då kommer ingen att orka läsa, fast jag vet inte om jag mest skriver för att andra ska läsa, eller för att jag ska få ur mig....vänta lite, favoritlåt på radion.....nu så, var var jag?
jo eller om jag skriver för att få ur mig känslor som gör ont och är i vägen. Jag tror nog att det är mest det sista, för jag har märkt att det är skönt att skriva av sig såna känslor.
Det var längesen jag skrev dagbok, men det är är ju nästan detsamma, förutom att jag inte har nått lås på den här boken och att jag inte kan gömma den längst ner under nedersta skrivbordslådan. Undrar egentligen varför jag gömde min dagbok, jag har inga syskon som kunde snoka och inte tror jag min mormor, som jag bodde hos, var speciellt intresserad av att läsa vilken kille jag var kär i just den dan. Ja för föremålen för min kärlek växlade nästan från dag till dag, det var så enkelt, ena dagen var Sven killen jag var i kär i, men eftersom det inte var besvarat så bytte jag till Lennart, som i och för sig inte heller besvarade mina känslor. Fast jag vet ju egentligen inte om det var besvarat eftersom dom aldrig fick veta om mina känslor, det fick bara min bästa kompis, det var ju en hemlighet, så enkelt det var men ändå så komplicerat.
Jag provade aldrig att "fråga chans" och nu är man väl för gammal för det, eller ska jag kanske göra det nästa gång jag hittar något intressant? Och ska jag isåfall göra det själv eller skicka min kompis? fast ska de bli gjort får jag nog göra det själv, för det är nog för pinsamt enligt henne :)
Som i helgen, vi var på dans min kompis och jag, där dansade jag med en kille som jag dansat med förut, brukar se han ofta med sina 2 döttrar så då blir man lite nyfiken, så jag frågade om han är själv med sina barn.....och de var han, varannan vecka.....så då fick jag veta att han är singel....jag menar....att han har sina flickor varannan vecka.....eeh?...att han....äh....det går inte att förklara bort va?.....jag tog reda på om han är singel på ett ganska odiskret sätt.....men va tusan, har jag gjort bort mig så har jag, och en sak är säker, han glömmer mig INTE!!!!...om det sen är på gott eller ont, de vet man inte....får se om han bjuder upp mig nästa gång vi ses på dans.... :)
Har kommit upp i den åldern att det inte är så farligt att göra bort sig, det är ganska härligt att bjuda på sig själv lite grann, som när jag dansar, jag älskar att bugga och när jag dansar med någon som tycker lika mycket om att bugga som mig så lever jag gärna ut mina känslor, det finns dom som säger att dom aldrig sett nån le och skratta så mycket när dom buggar som jag, och DET tar jag som en komplimang :)
Fast lite feg är jag fortfarande, vi ska ha klubbmästerskap i bugg här om några veckor, och jag vågar inte anmäla mig till tävlingen, det är för mycket för mig, fast jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte anmäler mig. Fattar inte vad jag är rädd för.....får se om jag sedan jag skrivit det här tar mig i kragen och anmäler mig.... :)
Nåja, nu ska jag ringa bostadbolaget och höra om det löser sig med lägenheten, berättar mer om det en annan gång, sedan blir det stan och biblioteket och byta bok.
Kram till er som läser detta från mig.
jo eller om jag skriver för att få ur mig känslor som gör ont och är i vägen. Jag tror nog att det är mest det sista, för jag har märkt att det är skönt att skriva av sig såna känslor.
Det var längesen jag skrev dagbok, men det är är ju nästan detsamma, förutom att jag inte har nått lås på den här boken och att jag inte kan gömma den längst ner under nedersta skrivbordslådan. Undrar egentligen varför jag gömde min dagbok, jag har inga syskon som kunde snoka och inte tror jag min mormor, som jag bodde hos, var speciellt intresserad av att läsa vilken kille jag var kär i just den dan. Ja för föremålen för min kärlek växlade nästan från dag till dag, det var så enkelt, ena dagen var Sven killen jag var i kär i, men eftersom det inte var besvarat så bytte jag till Lennart, som i och för sig inte heller besvarade mina känslor. Fast jag vet ju egentligen inte om det var besvarat eftersom dom aldrig fick veta om mina känslor, det fick bara min bästa kompis, det var ju en hemlighet, så enkelt det var men ändå så komplicerat.
Jag provade aldrig att "fråga chans" och nu är man väl för gammal för det, eller ska jag kanske göra det nästa gång jag hittar något intressant? Och ska jag isåfall göra det själv eller skicka min kompis? fast ska de bli gjort får jag nog göra det själv, för det är nog för pinsamt enligt henne :)
Som i helgen, vi var på dans min kompis och jag, där dansade jag med en kille som jag dansat med förut, brukar se han ofta med sina 2 döttrar så då blir man lite nyfiken, så jag frågade om han är själv med sina barn.....och de var han, varannan vecka.....så då fick jag veta att han är singel....jag menar....att han har sina flickor varannan vecka.....eeh?...att han....äh....det går inte att förklara bort va?.....jag tog reda på om han är singel på ett ganska odiskret sätt.....men va tusan, har jag gjort bort mig så har jag, och en sak är säker, han glömmer mig INTE!!!!...om det sen är på gott eller ont, de vet man inte....får se om han bjuder upp mig nästa gång vi ses på dans.... :)
Har kommit upp i den åldern att det inte är så farligt att göra bort sig, det är ganska härligt att bjuda på sig själv lite grann, som när jag dansar, jag älskar att bugga och när jag dansar med någon som tycker lika mycket om att bugga som mig så lever jag gärna ut mina känslor, det finns dom som säger att dom aldrig sett nån le och skratta så mycket när dom buggar som jag, och DET tar jag som en komplimang :)
Fast lite feg är jag fortfarande, vi ska ha klubbmästerskap i bugg här om några veckor, och jag vågar inte anmäla mig till tävlingen, det är för mycket för mig, fast jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte anmäler mig. Fattar inte vad jag är rädd för.....får se om jag sedan jag skrivit det här tar mig i kragen och anmäler mig.... :)
Nåja, nu ska jag ringa bostadbolaget och höra om det löser sig med lägenheten, berättar mer om det en annan gång, sedan blir det stan och biblioteket och byta bok.
Kram till er som läser detta från mig.