Vänner
Ja jag måste ju bara ta en stund och skriva om vänner....
Tänk hur livet kan bli, när jag var liten hade jag "bästisar", men bara en i taget, en bästis som man delade allt med, man lekte jämt och sov över hos och pratade hemlisar, men med åren byttes bästisen ut, vi växte ifrån varandra, fick olika intressen, men bästisarna från dom åren har ändå en speciell plats i mitt hjärta, och kommer alltid att ha.
När jag blev vuxen så försvann det där med bästisar, jag var sambo, och jag sökte inte vänner så, jag tyckte jag hade det bra som det var, men nu efter många, många år så har jag förstått igen vad viktigt de är med "bästisar". Nu omger jag mej med många vänner, och faktiskt många väldigt goa vänner, som alla betyder otroligt mycket för mej på olika sätt.
Det lustiga är sättet man träffat dom på och hur dom kunnat bli de vänner dom är nu, en del har jag mött på dans, andra på buggkurs, några när jag läste till Undersköterska, och jag har också träffat några på nätet som faktiskt kommit att bli några av mina allra bästa vänner. Ja dom dyker upp på alla möjliga ställen, det gäller bara att vara öppen och se att dom finns därute, inte vara rädd att ge av sig själv utan chansa, visst kan man gå på en nit då och då, men det är värt det, tänk på vad man kan hitta.
Jag chansade och skrev ett mail till en kvinna som jag "i mitt tidigare liv" när jag var feg, aldrig skulle mailat till, jag hade läst hennes blogg och det hon skrev rörde vid mej på ett sätt som jag aldrig varit med om förut, jag bara måste maila henne, så det gjorde jag.....å det jag gjorde då har gett mej möjligheten att lära känna en underbar, varm och stark kvinna, en kvinna jag beundrar för att hon vågar vara så öppen och visa sina känslor för alla som vill se, både de fina känslorna men också demonerna som finns i hennes liv, hon blottar sej helt och hållet och de beundrar jag henne för.
Du är fantastisk!!
En annan, för mej, fantastisk historia hur man kan finna vänner har jag också, fast jag vet inte riktigt hur vi fann varandra, det handlar om tjejen (får väl inte kalla henne kvinna, de låter väl för gammalt ;) ) som nu mer är min allra bästa vän. Jag undrar om hon förstår hur mycket hon betyder för mej, jag tror inte det faktiskt, fast vi brukar båda tala om för varandra hur vi känner, men ändå....
Utan henne hade mitt liv varit så mycket jobbigare än vad det är nu, utan henne vet jag inte hur jag skulle ha orkat med när allt var som mörkast, jag vill inte skrämma henne, men hon är en del av mitt liv nu.
Jag kan ringa till henne när jag är ledsen och det är helt okej att gråta, hon lyssnar och jag får vräka ur mej sorg och ilska, men jag ringer henne också för att dela det roliga i mitt liv.
Vi möttes när vi båda hade en jobbig tid i våra respektive liv, och vi behövde varann, nån att prata med, att få kräkas ut all skit som vi varit med om till, nån att gråta hos och skratta med. Och det här har vi fortsatt med, och jag hoppas vi kan fortsätta med det i många, många år än. Jag vet inte varför vi började umgås, det är ganska stor ålderskillnad mellan oss så hon har ju varit en "skitunge" i mina ögon, och nu står hon här som ett stort stöd för mej, och jag hoppas jag är detsamma för henne.
Så varför vara rädd och stå där med armarna i kors när man möter en ny människa?
Chansa....le.....kanske kommer det ett leende tillbaka.....kanske är det en ny bästis som står där.
Kramar om
Tänk hur livet kan bli, när jag var liten hade jag "bästisar", men bara en i taget, en bästis som man delade allt med, man lekte jämt och sov över hos och pratade hemlisar, men med åren byttes bästisen ut, vi växte ifrån varandra, fick olika intressen, men bästisarna från dom åren har ändå en speciell plats i mitt hjärta, och kommer alltid att ha.
När jag blev vuxen så försvann det där med bästisar, jag var sambo, och jag sökte inte vänner så, jag tyckte jag hade det bra som det var, men nu efter många, många år så har jag förstått igen vad viktigt de är med "bästisar". Nu omger jag mej med många vänner, och faktiskt många väldigt goa vänner, som alla betyder otroligt mycket för mej på olika sätt.
Det lustiga är sättet man träffat dom på och hur dom kunnat bli de vänner dom är nu, en del har jag mött på dans, andra på buggkurs, några när jag läste till Undersköterska, och jag har också träffat några på nätet som faktiskt kommit att bli några av mina allra bästa vänner. Ja dom dyker upp på alla möjliga ställen, det gäller bara att vara öppen och se att dom finns därute, inte vara rädd att ge av sig själv utan chansa, visst kan man gå på en nit då och då, men det är värt det, tänk på vad man kan hitta.
Jag chansade och skrev ett mail till en kvinna som jag "i mitt tidigare liv" när jag var feg, aldrig skulle mailat till, jag hade läst hennes blogg och det hon skrev rörde vid mej på ett sätt som jag aldrig varit med om förut, jag bara måste maila henne, så det gjorde jag.....å det jag gjorde då har gett mej möjligheten att lära känna en underbar, varm och stark kvinna, en kvinna jag beundrar för att hon vågar vara så öppen och visa sina känslor för alla som vill se, både de fina känslorna men också demonerna som finns i hennes liv, hon blottar sej helt och hållet och de beundrar jag henne för.
Du är fantastisk!!
En annan, för mej, fantastisk historia hur man kan finna vänner har jag också, fast jag vet inte riktigt hur vi fann varandra, det handlar om tjejen (får väl inte kalla henne kvinna, de låter väl för gammalt ;) ) som nu mer är min allra bästa vän. Jag undrar om hon förstår hur mycket hon betyder för mej, jag tror inte det faktiskt, fast vi brukar båda tala om för varandra hur vi känner, men ändå....
Utan henne hade mitt liv varit så mycket jobbigare än vad det är nu, utan henne vet jag inte hur jag skulle ha orkat med när allt var som mörkast, jag vill inte skrämma henne, men hon är en del av mitt liv nu.
Jag kan ringa till henne när jag är ledsen och det är helt okej att gråta, hon lyssnar och jag får vräka ur mej sorg och ilska, men jag ringer henne också för att dela det roliga i mitt liv.
Vi möttes när vi båda hade en jobbig tid i våra respektive liv, och vi behövde varann, nån att prata med, att få kräkas ut all skit som vi varit med om till, nån att gråta hos och skratta med. Och det här har vi fortsatt med, och jag hoppas vi kan fortsätta med det i många, många år än. Jag vet inte varför vi började umgås, det är ganska stor ålderskillnad mellan oss så hon har ju varit en "skitunge" i mina ögon, och nu står hon här som ett stort stöd för mej, och jag hoppas jag är detsamma för henne.
Så varför vara rädd och stå där med armarna i kors när man möter en ny människa?
Chansa....le.....kanske kommer det ett leende tillbaka.....kanske är det en ny bästis som står där.
Kramar om
Kommentarer
Trackback