Marie-mittilivet

Ja inte är de lätt att sörja min farfar i lugn och ro inte, för när jag kom dit för att ta farväl i söndags så fick jag genast börja bestämma saker, de är jag som är ensamt barnbarn så jag skulle ta beslut om begravning, kremering eller inte, annons och en massa sånt.
Sen dan efter då va de till att ringa telia, radiotjänst, och annat som ska sägas upp, och så få tag på en som kan göra bouppteckning och av henne få lite tips vad jag får och inte får göra.

Och så är de så att min farfar har en dotter, japp jag har en faster, de fick jag reda på för bara några år sen, men hon kom till genom ett litet vänsterprassel, så den här tjejen hade en pappa, som dog och som hon ärvde, men innan jag får göra nått måste jag ta reda på om hon står skriven som farfars dotter eller den här andra pappans.... hänger ni med???

Så jag tar reda på hennes personnummer och lämnar till boupptecknaren som kollar upp de och nej, hon är inte farfars dotter på papperet, alltså kan vi börja städa ur hans lägenhet på hemmet, men då kom nästa chock....
När dom tittar på min farfar i folkbokföringen så har han inga barn alls!!!
Så de finns inga papper på att pappa är farfars son.....och där står jag som, jag vet inte vad, jag blev alldeles chockad.....och sen bara grät jag.....jag orkar inte mera av de här nu...

Så vad har jag nu fått reda på om min farfar på senaste åren?

Farfar och farmor träffades och hon blev med barn, och sen flyttade hon och träffade en annan man, pappa sökte upp min farfar när pappa var 14 år, då hade inte farfar berättat för nån att han hade ett barn.

Min pappas kusiner visste inte om att pappa fanns förrän han hade dött, 34 år gammal, för även om farfars syskon visste om de så berättade dom de inte för barna.....de var ju skamligt och skulle hållas hemligt....

Ingen visste om mej heller såklart, eftersom dom inte kände till pappa, en kusin till pappa hade tom frågat farfar om inte pappa hade nått barn, men farfar hade sagt nej......hemligt, hemligt....

Han har en dotter som han inte berättat om för nån förrän de sista åren och då sa han de till sin syster, som inte sa nått till sina barn.....hemligt, skamligt....

Och nu finns de inte ens bevis att farfar var min pappas far....min pappa var faderslös hela livet, på papperet, visst dom träffades och så, men på papperet så hade han ingen pappa.....
och så hade min pappa ingen mamma som brydde sej, och nu har jag fått en liten annan syn på de också, för farmor kanske var bitter på min farfar för han kanske inte ville skriva på nått papper, och så lät hon de gå ut över pappa.....han var ju närmast till.....
De kanske inte är så konstigt att pappa tog sitt liv när mamma ville separera, han kanske inte orkade med mera...

Så idag kände jag bara att.....okej, min farmor har aldrig brytt sej om vare sej mej eller min pappa, men min farfar gjorde de.....MEn nu då....han erkände oss aldrig, varför gjorde han inte de?....eller berode de på nått annat att han inte skrev på?.....på senare år menar jag....

jag blev iallafall lite glad när jag pratade med en av pappas kusiner, för hon sa att pappa var så otroligt lik farfar så de kan inte finns nått snack om saken.....men beviset måste ju finnas iallafall....

Så imorgon ska jag ringa min farmor, och de känns bara gruvsamt....
-Hej farmor, farfar har dött.......fast du, var han verkligen min farfar????

Nej de är klart att jag inte kommer att säga så, men de är ju så jag tänker nu....

jag hoppas ni fattat nått alls av de jag surrat om, jag gör de knappt själv.....
och jag hoppas att jag kan skriva lite mera positiva saker nästa gång....att saker börjar lösa sej....eller så är de som pappas kusin sa, de kan dyka upp fler hemligheter när vi börjar gå igenom hans saker.....för de skulle jag få vara med och göra iallafall, för farfars syster är ju med....

De jag är mest orolig för är att sakerna efter pappa, som står i farfars hus, ska försvinna.
¨
Så jag återkommer med besked om jag är farfars barnbarn eller inte...
jag kanske inte ens är farmors barnbarn....
eller min pappas dotter eller min mammas.....mina barn kanske inte är mina....och jag kanske inte ens existerar....????

Kramisar

Var på dans igår och i förrgår...ja jag är tokig jag vet de, men jag kan tala om att jag är inte ensam, de var många på dansen som var ute både torsdag och fredag.....så de så!!!  :-)

Egentligen är de min barnvecka, men jag flirtade och förhandlade och flirtade lite till så barna fick sova hos deras pappa, eller allvarligt talat, jag behövde inte böna och be så mycket, de gick bra.....japp, dom har en toppenpappa...
vadå han läser min blogg??....ja visst, men jag skulle ha skrivit de ändå :-)

I natt när jag kom hem från dansen skulle jag sätta mej och skriva blogg, är inte de tokigt så säg??.... jag menar, sätta sej och blogga mitt i natten när man borde sova?? Men så långt kom jag aldrig, jag startade upp min MSN och sen blev jag sittande och surra med en kille jag pratat med ett bra tag....han hade kommit hem från krogen...
Vi har surrat mycket och skämtat om att han ska bjuda på glass nån dag......han är inte så hemma på att baka..*S*
...så sa han i natt att jag kunde komma och äta lite glass och dricka te.....och varför inte?...jag åkte iväg....
Vänta lite!!.....jag tyckte jag hörde nått......sssch......jo där var de igen....tyckte jag hörde nån sa GALNING!!!

Men de var jätte trevligt, jag har aldrig träffat han förut, men vi satt och surra några timmar och åt glass och drack te....himla mysig kille....
Vänta!!....nu hör jag nått igen...??
Blivande pojkvän??
Näe, absolut inte!!....
kan ju bara nämna en sak......han har ALDRIG satt sin fot på en dansbana, medan han däremot åker på en massa fotbollsmatcher i Stockholm!!!!
Jag menar.....behöver jag säga mer???.....*S*

Kramis :-)

Nej våren verkar ha hakat upp sej.....höll på att få en liten chock när jag ringde till Pia i morse, hon lät så konstig när hon svara så jag fråga vad hon gjorde......HON HÖLL PÅ ATT SKOTTA FRAM BILEN UNDER SNÖN!!!
Ska de föreställa vår de???
Och i morgon kväll är de premiär på ett sommardansställe, en loge utan nån som helst värme förutom den värme som vi dansare alstrar, så jag hoppas verkligen att de blir mycket folk, och att alla dansar  :-)
Får väl köra med lager på lager kläder i morgon.

Kommer ihåg en midsommar för en massa år sen, jag och en gammal klasskompis, Micke, åkte på dans och de var både kallt och regnade, så jag hade mycket kläder på mej. När dansen började hade jag på mej t-shirt, en jacka och ovanpå de regnjacka, ja och så byxor såklart, men dom är ovesäntliga i de här sammanhanget....
När jag dansat en dans tog jag av regnjackan, sen efter några danser till tog jag av den andra jackan, då kom Micke fram till mej och sa:
-Tar du av mera kläder så åker vi hem!!!!
och de bästa av allt, han såg lite arg ut, på skämt såklart, men killen jag precis skulle dansa med fick ett märkligt uttryck i ansiktet......trodde nog vi var gifta eller nått....*S*

Idag blir de lite brrrr-iga kramar till er från mej

Ja, som jag längtar till måndagmorgon.....tror att de är en del som undrar om jag är galen, för de är ju då "allvaret" börjar igen för de flesta.....japp, för de flesta, men inte för mej.....för på måndagmorgon kl 7 har jag jobbat klart för den här omgången och kan se fram emot 9 dagars ledighet :-)

Och den här helgen känns tung, har inte kommit in i nattrytmen känner jag, iallafall inte i fredagsnatt, eftersom jag aldrig fick chansen att sova länge på fredagmorgon, var på lite information om sonens skolstart, och sen hann jag inte vila på dan, barnkalas 10 mil härifrån. Men, men vad gör man inte för sina barn.

De går bra att hålla sej vaken så länge man har nått att göra, men får man chansen att sitta ner en stund så slänger sej tröttheten över en, och de brukar vara allra värst på morgonsidan. Fast nu går de lite bättre när de börjar ljusna så tidigt, man blir lite piggare iallafall :-)

Berättade för en kompis vad som hände mej i morse, och han sa bara nått i stil med "Du är inte klok, typiskt dej att göra nått sånt".
Vad jag gjort??
Jag satt på kontoret på jobbet och tänkte läsa lite i tidningen, men kände mej lite trött, så jag la ner huvet på skrivbordet.......sen vaknade jag en kvart senare och var öm i pannan.....kollade i spegeln.....SNYGGT!!.....alldeles röd panna med knottrigt mönster efter en almanacka!!!
Tack gode gud att jag inte somnat i tidningen, då hade jag kunnat läsa "dagens ros" i min spegelbild.

Kram på er :-)

Kan nån förklara för mej hur karlar egentligen fungerar?
Jag har lite svårt att förstå hur dom tänker, och OM dom överhuvudtaget tänker ibland.....

Visst låter de som om jag drar alla karlar över en kam nu, och kan jag inte få göra de en liten stund, bara för skojs skull, för då kanske jag får se på kommentarerna om de är några karlar som läser min blogg överhuvudtaget..*S*
Förlåt, jag vet att de finns några som läser och de är jag glad för, och vad de gäller att ta åt sej av de jag tänker skriva så får ni göra som ni vill, och som de känns bäst... ;-)

Nåja, de jag tänkte berätta nu är egentligen ganska komiskt, för de får en att fundera på om de stämmer dom här uttrycken "att inte alla hästarna är hemma", "att inte ha alla bestick i lådan", "att hissen inte går ända upp".

Iallafall så har jag en sida på internet, de är en sk kontaktsida, och jag gör tydligt klart för alla att jag söker nya VÄNNER, manliga och kvinnliga, inte en ny karl, varken för samboskap eller gymnastiska övningar, men lik förbannat så envisas vissa med att komma med de mest fantastiska erbjudanden, ni kan aldrig ana vilka fantasier man får ta del av......saker man inte ens trodde var möjliga att genomföra...*S*
Nej, jag tänker inte beskriva dom här, för då blir de helt plötsligt en sexblogg....*S*

De mest fantastiska, om man nu kan kalla de det, var förra veckan när de kom ett meddelande, från en gift man som skrivit till mej EN gång tidigare, och nu kan jag säga att han börjar verka "lite" desperat, för han frågade om jag kunde tänka mej att träffa han och ha sex, MOT BETALNING!!!!
Ja vad svara man???
Jag har inte svarat alls, men jag kanske skulle säga som en kompis till mej sa, "Dom pengarna har du inte att du har råd med de".

Ja vad säger ni grabbar???
Nån spontan kommentar?? ;-)
Ja ni tjejer också för den delen :-)

Kram på er

Hur mycket orkar man med under en kort tid?
Nu är de många funderingar i huvet, och ingen att dela dom med, de har hänt så mycket de sista dagarna så mitt huvud känns så tomt, men ändå inte, för tankar finns men de känns som ett vacuum.

Förra veckan dog ju 2 av "mina" gamla, som jag skrev förut, och de var ju väntat men sorgen finns ju där ändå, sen åkte min farfar in på sjukhuset och där ligger han, har hälsat på han flera gånger och de är jobbigt att se honom, han kan inte prata, han har svårt att svälja och han gråter lätt.

Min momma och jag pratade om han idag, och så sa hon att hon hoppas han blir bättre fort nu, och jag sa till henne att jag vet inte om jag önskar att han ska bli bättre eller om jag önskar att han ska få dö.
De låter så hemskt att säga de, men vad blir han bättre till?
Kommer han att bli liggande som ett kolli, kommer han att kunna äta själv, svälja eller kommer han att sondmatas? Kommer han att kunna prata och göra sej förstådd, eller kommer han att i resten av sitt liv behöva bli frustrerad över att vi andra inte förstår vad han säger och vill?
Är de ett värdigt liv???

Tro nu inte att jag tar lätt på det här, jag sitter och funderar och tårarna bara rinner, men jag har redan sett så mycket sedan jag började jobba inom vården att jag blir rädd, och jag önskar att möjligheten finns att själv ha en chans att kunna bestämma om jag vill leva eller dö när jag blir gammal. Jag vill inte ligga i sängen från 7 på kvällen till 9 på morgonen, utan att kunna kliva upp och hämta nått att dricka om jag blir törstig, inte kunna rätta till täcket om de känns obekvämt, inte kunna ändra ställning utan jag måste vänta tills personalen kommer och vänder på mej, och då kanske lakanet blir knöligt under mej, och jag kan inte säga de utan de är bara att ligga så tills nästa gång personalen kommer.
Så vill inte jag ha de......då får de hellre vara.

Och inte nog med det som hänt, men idag fick jag reda på att en nära bekant till mej skulle hälsa på sin mamma och hittade henne död på golvet, hon var runt 48 år, dom vet inte vad som hänt, men hon har tydligen legat i flera dagar, och vad han hittade kan jag inte skriva här, de var så fruktansvärt att höra.
Jag kände henne lite, men de var längesen jag träffade henne, men tankarna på vad hennes son måste gå igenom är så fruktansvärt jobbiga, och tillsammans med allt de andra så fick de mej att bryta ihop här för en stund sen, blev sittande på golvet och bara grät......

Jag tycker att livet är bra orättvist ibland, de finns gamla och sjuka som vill dö, som känner att dom har levt sina liv, men dom kan bli liggande i många, många år, sedan finns de såna som min väns mamma som dör så ung, eller som min pappa som tog sitt eget liv för att han inte orkade med, han var 25 år.......eller som mannen min mamma levde med efter det, som blev min extra pappa, som dog i en lastbilsolycka, 33 år gammal!!
Kan nån förklara rättvisan i de???

I natt tar nog inte tårarna slut i första taget känns de som......