Marie-mittilivet

Hur mycket orkar man med under en kort tid?
Nu är de många funderingar i huvet, och ingen att dela dom med, de har hänt så mycket de sista dagarna så mitt huvud känns så tomt, men ändå inte, för tankar finns men de känns som ett vacuum.

Förra veckan dog ju 2 av "mina" gamla, som jag skrev förut, och de var ju väntat men sorgen finns ju där ändå, sen åkte min farfar in på sjukhuset och där ligger han, har hälsat på han flera gånger och de är jobbigt att se honom, han kan inte prata, han har svårt att svälja och han gråter lätt.

Min momma och jag pratade om han idag, och så sa hon att hon hoppas han blir bättre fort nu, och jag sa till henne att jag vet inte om jag önskar att han ska bli bättre eller om jag önskar att han ska få dö.
De låter så hemskt att säga de, men vad blir han bättre till?
Kommer han att bli liggande som ett kolli, kommer han att kunna äta själv, svälja eller kommer han att sondmatas? Kommer han att kunna prata och göra sej förstådd, eller kommer han att i resten av sitt liv behöva bli frustrerad över att vi andra inte förstår vad han säger och vill?
Är de ett värdigt liv???

Tro nu inte att jag tar lätt på det här, jag sitter och funderar och tårarna bara rinner, men jag har redan sett så mycket sedan jag började jobba inom vården att jag blir rädd, och jag önskar att möjligheten finns att själv ha en chans att kunna bestämma om jag vill leva eller dö när jag blir gammal. Jag vill inte ligga i sängen från 7 på kvällen till 9 på morgonen, utan att kunna kliva upp och hämta nått att dricka om jag blir törstig, inte kunna rätta till täcket om de känns obekvämt, inte kunna ändra ställning utan jag måste vänta tills personalen kommer och vänder på mej, och då kanske lakanet blir knöligt under mej, och jag kan inte säga de utan de är bara att ligga så tills nästa gång personalen kommer.
Så vill inte jag ha de......då får de hellre vara.

Och inte nog med det som hänt, men idag fick jag reda på att en nära bekant till mej skulle hälsa på sin mamma och hittade henne död på golvet, hon var runt 48 år, dom vet inte vad som hänt, men hon har tydligen legat i flera dagar, och vad han hittade kan jag inte skriva här, de var så fruktansvärt att höra.
Jag kände henne lite, men de var längesen jag träffade henne, men tankarna på vad hennes son måste gå igenom är så fruktansvärt jobbiga, och tillsammans med allt de andra så fick de mej att bryta ihop här för en stund sen, blev sittande på golvet och bara grät......

Jag tycker att livet är bra orättvist ibland, de finns gamla och sjuka som vill dö, som känner att dom har levt sina liv, men dom kan bli liggande i många, många år, sedan finns de såna som min väns mamma som dör så ung, eller som min pappa som tog sitt eget liv för att han inte orkade med, han var 25 år.......eller som mannen min mamma levde med efter det, som blev min extra pappa, som dog i en lastbilsolycka, 33 år gammal!!
Kan nån förklara rättvisan i de???

I natt tar nog inte tårarna slut i första taget känns de som......