Livet......
Ja just nu snurrar tankarna om hur livet kan bli, har suttit många timmar i natt och lyssnat på en människa som gått igenom mycket mera i sitt liv än jag, eller mer och mer, men saker som gjort större hål i själen än vad jag har varit med om.....men han har hamnat där jag varit, men mycket längre ner, med depression, långtidssjukskrivning, kuratorer och terapeuter, han har gått in i väggen flera gånger och hållit på så här i många år.
Han berättade saker för mej om sitt liv så jag blir rädd när jag hör hur mycket en människa ska behöva vara med om, och jag förstår att hjärnan inte orkar med mera, utan börja stänga av och glömma och stoppa undan de jobbiga. Stoppa undan tills de inte får plats mera utan de bara exploderar....
och jag blir rädd när jag hör hur destruktiv en människa kan bli pga hur de varit när han växte upp, och vilket ansvar man har som förälder för att barnen ska växa upp till starka och trygga människor, hur mycket, man som förälder, kan förstöra.
Jag känner igen mycket i mej själv hos han, och jag känner igen behovet av att prata, inte att få tröst eller ens förståelse, men att få prata och berätta om de som finns där, som gör så jävla ont....och som bara gräver sej djupare in i själen.....
Sen om man hittar nån som varit med om nått liknande så är de ett plus, för den människan kan förstå lite hur de kan vara, de kan nämligen ingen "frisk" människa göra, även om många försöker, men har man aldrig varit i de där djupa svarta hålet så förstår man inte hur förbannat frustrerande de är när man börjat kravla sej upp en bit utefter de där såphala väggarna, och så händer en pytteliten skitsak och man halkar ner igen.
Och när man mår så dåligt så kan den skitsaken vara en försvunnen strumpa, eller att man sparkar in lilltån i ett stolsben....ja precis.....skitsaker....men hänger man där på kanten och fingrarna värker och tårarna bränner innanför ögonlocken så behövs de inte mer än så....
Jag vet att jag och den här killen aldrig kommer att kunna umgås som riktigt goda vänner gör, för varken han eller jag skulle orka de, ingen av oss är nog stark för att stödja den andra så mycket som de behövs, vi behöver båda två "friska" människor omkring oss, men att träffas som i natt och få prata av oss med nån som har liknande erfarenheter var hur skönt som helst, men inget man gör ofta.
Och jag märkte att han behövde de också, visst han pratar med flera "proffs", men att få prata med en "vanlig" människa betydde nog mycket för han också.
Jag var "den starka" i natt, den som lyssnade mest, men jag har ju vänner jag kan prata och ventilera med, jag får ut mycket av mina jobbiga känslor iallafall, (Tack för att ni finns, ni vet vilka ni är) men den här killen har med sitt destruktiva sätt stött bort sina vänner, och av vad jag förstår riktigt ordentligt också, så hans behov att prata var enormt när han äntligen släppte ut de.
Och jag lyssnade, och lyssnade.....och kramade....och försökte ge tröst.....men de går inte att säga att allt kommer att bli bra, när man själv inte vet om man tror på de, för jag tror inte att ALLT kommer att bli bra för den här killen, de kommer att bli bättre, men inte helt bra, och de kommer att ta en fruktansvärd lång tid, och jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer att orka med.
För vad han än själv säger, så är han en fin människa, och har så mycket kvar att uppleva, saker som inte funnits i hans värld när han växte upp, som han är värd att få uppleva som vuxen, och på ett annat sätt än hans gamla destruktiva sätt.
Vi sa de i natt när vi pratade, att vi vet inte om vi nånsin kommer att prata med varandra så här igen, vi kommer säkert att träffas, de är nästan oundvikligt, men att träffas så här, bara vi......de är inte säkert att vi klarar av de...
Jag skulle aldrig ha klarat de samtal vi hade i natt när jag mår som sämst.....men nu har jag mått bra ett tag så då fanns styrkan hos mej iallafall.
Och jag kommer aldrig att inbjuda till ett sånt här samtal om jag inte mår bra.....så klok är jag iallafall.
Nu har jag gråtit mej igenom de här raderna, men gud va skönt de är att få ut de på nått sätt, de här med bloggen har ju också blivit ett sätt för mej att ventilera mina känslor, jag låter dom inte bara ligga i själen och pyra, utan jag får ut dom och de är lättare att släppa dom då, att lägga dom åt sidan.
Kanske kommer de fler bloggar i de här ämnet, eller vadå kanske, de kommer de att göra, eftersom jag lever mitt i de här, men jag har kommit mej upp till kanten på hålet, och de flesta dagar så hänger jag där längst upp, jag har ett bra tag och behöver inte anstränga mej så jätte mycket för att hänga kvar, men helt över kanten undrar jag om man nånsin kommer?
Tack mina goa vänner för att ni orkar med mej, att ni finns här för mej när de är jobbigt, att ni orkar lyssna och att ni tror på mej. Riktiga vänner kan man inte få för många av....