Helt plötstligt kom de över mej....
Läste igenom bloggen jag skrev nyss, och grät av emapti för den här killen, så stängde jag av datorn och skulle gå och göra lite nytta här hemma, fortfarande med tårar i ögonen, jag inser nu att den här natten tog mer på mej än vad jag trodde......
Å då slog de mej som en blixt från klar himmel, jag har inte alls nån sån vän som jag tänkte på när jag skrev om mina vänner, nu får ni inte missförstå mej när ni läser de här, jag älskar er och är så super glad att jag har er, ni är mitt stöd här i livet.
Men det jag menar är att jag har ingen vän som jag kan ringa när som helst på dygnet och som kan ställa upp bara så där och komma när jag mår dåligt, och de är av helt naturliga själ, alla har ju sina egna liv, de är inget konstigt med de. De kanske inte finns nån som har såna vänner, vad vet jag, för man har ju egna liv, man kan inte bara släppa allt och åka iväg för att trösta, de är ju bara så, detsamma gäller ju mej, de är inte de lättaste att lämna iväg barnen och åka, fast nog skulle jag försöka om nån av mina vänner behövde mej.
Jag har vänner jag kan ringa och som jag kan prata av mej till, och de är underbart, men de jag kan sakna är den där kramen, en kram kan betyda så oerhört mycket, en kram BETYDER mycket!!