Marie-mittilivet

Igår var jag hos min farfar hela dan, dom ringde från hemmet där han bor och sa att han var riktigt dålig, han hade långa andningsuppehåll och var inte kontaktbar. Så jag åkte dit direkt, och han sov när jag kom, andningsuppehållen var ungefär 25 sekunder och ungefär 1 gång per minut, och jag kan säga att dom där sekunderna var evighetslånga när man satt bredvid.
Jag var där hela dan och han blev bättre hela tiden, andningsuppehållen blev kortare, men han var inte kontaktbar många minuter åt gången, men jag fick iallafall se att han kände igen mej och de är jag så tacksam över.

När jag åkte hem grät jag, jag kände mej så ensam, ensam för att min pappa inte lever så jag har han att dela de här med, och ensam för att jag inte har några syskon heller så vi kan vara varandras stöd en sån här gång. Och de här kommer jag att få gå igenom många gånger i mitt liv.
Visst, vänner är underbart att ha, men en sån här gång är de inte samma sak som att ha en familjemedlem att prata med, för inte ens min bästa vän känner ju min farfar som jag känner han, och kan inte känna FÖR han som jag gör.

Så ni som har syskon, uppskatta dom och ta dom inte för givna.....va rädd om varann.....för jag vet att ni kommer att behöva varann mer än en gång i livet.

Kram