Marie-mittilivet

Telefonen ringde och följande samtal utspelade sej ca kl 21.15

-Hej, de är .. på hemtjänsten, kommer du?
-Näe, de gör jag inte, jag jobbar inte i natt.
-Men va e de här, de står att de är du som ska jobba.....*rösten är en aning, frustrerad, eller snarare VÄDLIGT frustrerad*
-Näe, jag jobbar inte förrän i morgon natt, säger jag.
-Men hur ska vi göra?? vet inte vem vi kan ringa.....
-Men du, jag har lämnat barna till fadern så jag kan komma iallafall.
-Men Gud va du är snäll.....då väntar jag tills du kommer.
-Ska skynda mej.....men förresten jag har ingen bil, så de tar lite tid för jag måste cykla, säger jag
-jag hämtar dej, säger min kollega....

Så jag skyndar mej att byta kläder, rackarns, Stålmannen skulle ha blivit grön av avund, så snabb var jag....
Sen går jag ut och väntar på att jag ska bli hämtad, och medan jag står där börjar min hjärna arbeta....
hmmm???....jag och "chefen" pratade i maj nån gång om att jag skulle ta på mej nån extra natt, de var en söndag....jo så var de......PANG!!!!, va fan var de som slog mej??.....kan de vara den här söndan????

När så min skjuts kommer så låter konversationen så här...
Jag:
-Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt.....de var jag som skulle jobba, jag har drabbats av nån typ av demens....förlåt, förlåt, förlåt.......

Å här sitter jag nu.....några timmar senare, och fattar fortfarande inte vad som hänt....*S*

Tur jag får gå hem och sova snart.....och till kvällen jobbar jag igen....men DE vet jag :-)

Kram från en mer-förvirrad-än-vanligt- och-drabbad-av-demens-Marie