Marie-mittilivet

Tänkte blogga lite så här på söndag eftermiddag.....imorgon åker jag norrut igen och de känns inte speciellt kul men de går, de måste ju gå....och de ska gå :-)

Fick en kommentar om bloggen igår om att man måste "underhålla elden för att den inte ska falna", och de är helt sant, så är de väl alltid i ett förhållande, man kan inte bara sitta och tro att allt ska förbli en dans på rosor, man måste göra nått själv. De är väl de jag missat i mitt tidigare liv, man har harvat på i samma hjulspår och inte märkt att man är på väg ifrån varann innan de är för sent.

Jag vet inte vad som är skillnaden nu....jo de är klart, de är en massa mil emellan oss....men ett förhållande är väl alltid ett förhållande, och för att de ska fungera måste man "underhålla" de, man kan inte ta nått för givet, man får aldrig ta nått för givet. Visst, med många mil emellan är de ju inte så att man ses varje dag, inte ens varannan, men så är verkligheten och vi har pratat igenom de många, många gånger, och vi tänker ge de här en chans.
Och kanske de är så att man måste underhålla ett förhållande på avstånd mer än ett man har på närmare håll, fast jag tror inte de, de är alldeles för lätt att ta vilket förhållande som helst för givet, man hamnar i en vardag och låter de rulla på, och plötstligt står man där en dag och undrar vad man gjorde för fel.

Nej här ska de eldas....och ved finns de gott om :-)
visserligen får vi kasta långt ibland, men de går de också :-)

Nu till nått annat, igår var vi och spelade biljard, å jäklars i min lilla låda, jag trodde inte jag kunde de, men jag lyckades faktiskt ganska bra, och roligt var de. Fast jag var ett tag orolig för både fönsterrutor, glasögon och tänder, men vi kom därifrån allihop med alla vitala delar i behåll, de enda som fick sej en törn var skrattmusklerna, att de kunde vara så kul med biljard...:-)

Kvällen avslutades med ost, kex, korvar och en massa annat gott och en film....tänk att jag inte kan se en film utan att gråta, de här skulle föreställa en komedi, men tror ni inte dom hade lyckas klämma in en sorglig scen, och vem grät då tror ni???....Jajamänsan, jag såklart......måste vara nått fel på mina tårkanaler, dom är alldeles för grunda, dom svämmar över för fort.....sån är jag... :-)

Idag fick jag träna mina skrattmuskler igen när vi var och fikade, tänk att de finns fler knäppa människor än mina bekanta....Mack-mannen och hans vänner....har träffat på några här också.....tänk att de är så härligt att få skratta... :-)

Så, de var dagens ord......får se om de kommer några imorgon också, börjar jobba min "tunga" vecka då, 5 nätter av 7 möjliga, men de går de också, som så mycket annat här i livet. :-)

Kram och på återseende.