Marie-mittilivet

Ja de tror jag att de är när man sitter och tittar på "Fråga doktorn" och man gråter, eller är de normalt kanske??...
Fast i mitt fall är nog de mesta ganska normalt, har de senaste dagarna gråtit så mycket så jag borde ju vara torr som fnöske, men icke....nog går de att klämma ut ett gäng tårar till.....

Jag grät som en tok när jag titta på "sagan om konungens återkomst", är väl inte så konstigt för jag brukar gråta när jag ser film, men va faan, jag stortjöt ju.....inte så att tårarna trillade sakta nerför kinderna här inte....nej här spruta dom rakt ut och jag tjöt, jag verkligen tjöt....grannarna måste ju ha funderat....

Men ännu värre var de väl igår när jag tittade på Ally Mcbeal.....japp då tjöt jag igen.....visserligen var de ju en ung kille som blev dödad, men herre gud....jag TJÖÖÖÖT.....

Och som sagt, idag när jag tittade på "Fråga Doktorn".....dom pratade om depressioner och hur folk som aldrig varit där, i depression och ångest, kan förstå hur de är, hur de känns, hur meningslöst allt verkar....och hur viktigt de är med en familj som bryr sej och vänner.

Och då grät jag....över tacksamhet för dom som hjälpte mej genom min absolut svåraste tid i mitt liv.....och nu rinner tårarna igen...för utan dom och mina barn vet jag inte hur jag skulle ha orkat med.

De var inga stora saker dom gjorde, men dom visade att dom fanns där för mej.....jag fick SMS tidigt varje morgon från en av dom, och dom små SMSn.....de var bara korta och de stod kanske bara God morgon ibland....gjorde att jag orkade kliva ur sängen.
En vän "rymde" jag till när jag inte orkade vara hemma, hans hem har varit en "lugn hamn" för fler än mej, de är nått speciellt med honom och hans hem.....de ger ro.
Och så har vi Pia.....vet inte vad jag ska skriva om henne....hon bara fanns där....och hon är nog bland de bästa som hänt mej :-)

Jag vet att jag är i en mindre depp-period nu, därav gråten och känsla av tomhet....av ensamhet, utan att vara ensam......vill inte kalla de depression, för så låg som jag varit är jag inte....men de är tungt ändå....

Men jag ska väl inte vara deppad som är nykär??..... :-)
Nej, kanske inte, men så funkar inte jag....jag kan vara nere iallafall...och de jobbiga just nu är ju att den som kan ge mej bästa trösten inte har så långa armar så han kan hålla om mej....och de beror inte på att jag gått upp i vikt, utan att de är så många mil mellan oss....

Men jag vet att de vänder när som helst, att de inte är nått bestående, jag är van....och de bästa är att de verkar bli allt längre mellan gångerna. Och en sak som gör de lättare är att jag vet att jag har mina vänner, och jag vet att dom är bara ett telefonsamtal bort, jag kan när jag vill ringa och dom finns där för mej....DE gör allt så mycket lättare.

Så, va rädda om era vänner.....dom närmaste, dom riktiga vännerna.....man behöver inte umgås jämt och ständigt med dom, för man vet ändå att dom finns där.

Till sist...
Tack Pia, min absolut bästa vän, utan dej skulle mitt liv vara så tomt....Älskar dej så mycket!!!
och Christer.....jag hoppas såklart att du har de bra "Down under".....men jag saknar dej!!

Och Kram till alla er andra! :-)