Marie-mittilivet

Sitter på jobbet och är bara tvungen att berätta vad jag hörde för en stund sen, av en ren tillfällighe. Jag var ute på en av turerna jag kör på natten och jag satte på radion på P4 och de var Karlavagnen, där var ämnet "Efter krisen", och jag kom in mitt i ett samtal med en kvinna från Norrland nånstans.

Hon berättade om sina kriser i livet, och jag blev sittande och var bara tvungen att lyssna klart. Hennes ena son hade blivit vådaskjuten i huvudet och dött när han var 15, hennes dotter hade ett gäng år senare fått leukemi och också hon dog, sen efter ytterligare några år så fick kvinnans man diagnosen alzheimer.
Då tog den här kvinnan ett stort beslut, och säkert de svåraste hon gjort, som hon sa "hon kunde välja på att följa med skutan i havet och gå under, eller så kunde hon hoppa av" för hon kände att hon orkade inte mera, så hon hoppade av....hon skilde sej från sin man och började ta hand om sej själv.

Alltså, fattar ni vilket beslut att ta, att ta de steget och lämna nån så....men jag förstår henne....när inte orken finns längre, nån gång måste man rädda sej själv.....fast Gud vilket svårt beslut...
Jag beundrar iallafall hennes val, fast jag själv antagligen inte skulle ha gjort så...fast om man gått igenom allt hon varit med om så hade man kanske inget annat val....

Men iallafall så sitter kvinnan i radion och säger att hon är lycklig nu, hon tycker livet är skönt att leva, hon trivs och mår bra....efter de hon varit med om så fattar jag inte hur man kan komma igen som hon gjort....men de var så underbart att höra hennes röst, att hon verkligen var lycklig i sitt liv nu.... Vilken kvinna!!

Och när man hör sånt där, då ter sej en annans problem ganska fjuttiga.....fast de är ju så att man alltid är sej själv närmast så är de ju bara....men va skönt de var att få sej en liten tankeställare så där strax före midnatt, en liten spark i rumpen :-)

Kram